Så är hon äntligen här, våran älskade prinsessa!!

Min förlossningsberättelse

Tisdag den 21a december kl 23 vaknar jag av att vattnet går. Ringer direkt till K som befinner sig i Norge och ber han sätta sig i bilen och direkt åka hemåt för att vattnet gått och några värkar smyger sig på.
Ringer sen mamma och ber hon kolla upp numret till förlossningen och där ställer dom alla vanliga frågor och hör om jag vill komma in eller vänta hemma. Jag känner att allt är lugnt och vill vänta in K som jag vet är på väg till mig.
Runt kl 2 börjar jag känna att värkarna kommer tätare och jag börja klocka och skriva upp tiderna då dom kommer. Det är mellan 15-7 minuter mellan och vatten sipprar när jag rör på mig. Försöker vila emellanåt på soffan.
Kl 4 kommer <k äntligen hem och jag ber honom lägga sig och sova en stund för jag har så ont men vill att han ska få vila lite innan det bär iväg till Falun.
Kl 6 väcker jag honom och säger att jag vill börja resan mot Falun för värkarna känns mer och mer hela tiden. Ringer till förlossningen igen och meddelar att vi åker.

När vi kommer fram blir vi visade till ett förlossningsrum och ett ctg kopplas. Det visar att värkarna är oregelbundna och inte särskilt starka.. En läkare kallas in för att kolla så att det verkligen är vattnet som gått. Hon bekräftar det jag redan förstått men tyvärr är jag inte mogen och har ännu inte mognat.. Hon frågar om vi vill åka hem eller stanna kvar. Startar inte förlossningen av sig själv sätter dom igång mig på morgonen den 23e.
Jag vill stanna då jag inte känner mig stark nog att åka hem igen och dessutom har jag rejält ont. Vi blir då inskrivna på en avdelning för oförlösta där jag får en säng att vila i. K åker iväg och köper mat, godis och tidningar för att vi ska klara dagen.
Hela tiden blir värkarna starkare och starkare.
Eftter några timmar ber jag om något smärtstillande och jag får 2 panodil.
kl 16 går K iväg och checkar in på patienthotellet då han inte kan sova över med mig.. Jag är på en 3 sal..
17 ringer jag honom och säger att han får komma tillbaka då jag har så ont och ringer samtidigt in en Bm för att be om mer smärtlindring. Hon sätter ctg och när kollen är klar säger hon "ja dessa förvärkar kan vara riktigt jobbiga som förstföderska" hon frågar sen om jag vill testa akupunktur och jag säger att jag är öppen för förslag då jag har så ont. En BM kommer in och sätter 7 nålar som K ska skruva på var 10e minut i en timme. Jag klarar av 20 minuter och sen säger jag att jag mår illa, BM tycker jag ska testa lite längre tid och det gör jag. Varje värk är en plåga och K är med och hjälper mig att andas igenom dom. Smärtan sitter över symfusen och sprider sig mot rygger mer och mer. Starx efter 18 får Bm komma in igen då jag säger åt henne att ta bort nålarna och att jag har JÄTTEont och vill ha mer smärtlindring för att jag snart inte orkar mer. Har varit vaken i princip från kl 10 på tisdagsmorgonen.
18:30 känner jag att jag måste trycka på, säger åt Bm att det känns som jag vill göra allt man kan på samma gång, kissa, bajsa och spy och hon frågar om jag kissat den senste tiden och jag säger att kl 15 var sista gången då tycker hn att jag borde testa det. Jag försöker få henne att förstå att jag inte kan och att det trycker på. Bm har ringt förlossningen för att någon därifrån ska komma ner och se om jag ev kan få testa lustgas men ingen hinner ner innan alla på avdelningen inser att det är krystvärkar jag har och då blir det fart! Jag rullas iväg från avdelningen och upp på förlossningen i full fart! Jag ber om ryggbedövning och allt vad dom har men alla säger åt mig att det är för sent. K springer efter och förstår lika lite som mig. KOmmer till Förlossningen innan 19 och efter bara minuter säger dom åt K att han kan få se håret på bebis som redan är på väg ut och jag andas lustgas och krystar för allt vad jag ät värd! Kl 19:14 är hon sen ute!!!! Jag frågar direkt vad det blev med dom säger att jag får kolla själv och då ser jag att det är en liten flicka vi fått! Vårat mirakel, våran Hollie!! Världens finaste barn.
3340g och 50 cm lång.

En riktig barnafödare säger dom åt mig att jag är ;) Jag gjorde allt jobb under tiden jag låg på avdelningen och alla trodde att det var förvärkar jag hade och att hon ev skulle kunna födas den 23e.
Nästa förlossning säger dom åt mig att åka in ännu tidigare då det förmodligen går ännu fortare då.

Så fort hon kommer ut ger hon ifrån sig ett skrik och läggs på mitt bröst och K får klippa navelsträngen. K är fantastisk och vi kramade varandras händer under varje krystvärk, han är lika omtumlad som jag är så ingen av oss hade föreställt oss en sån snabb förlossning. 30 minuter på förlossningen och sen va hon ute! Rosig och fin, fick 10 poäng på alla tester och det hör tydligen inte till det vanligaste. En riktig friskus :)



Detta inlägg började jag skriva på redan igår men har fått lov att avbryta ett flertal gånger då tårarna så sakta börjar rinna ner för mina kinder så fort jag tänker tillbaka på förlossningen och även så fort jag bara tänker på våran underbara Hollie. Hon är det bästa som finns och vi är så sjukt stolta över henne!
Kärleken man som förälder känner till sitt eget barn är helt obeskrivlig, det går inte att tänka sig förän man själv är där. Jag önskar alla att få uppleva detta!!

Säkerligen är detta inlägg både luddigt och saker har glömts bort men detta är iaf min historia om när min prinsessa kom till värlen.

Hollie 2010-12-22 Kl 19:14. 3340gram och 50 cm <3